Spotify är för töntar, riktiga musikälskare och trendiga pirater letar upp och laddar hem sin musik via bittorrent
Håhåjaja. Diskussionen om Spotify börjar bli lite bitsk. Jag läser följande undertoner i flera av kritikernas skepticism:
Den som gillar Spotify är en musiksmaksmässigt efterbliven person (eftersom musiken på Spotify kommer från skivbolag), tekniskt okunnig (kan man inte få sitt musikbehov tillgodosett genom att ladda hem torrents har man ju “problem”) och har en naiv och tindrande tro på företag som gör att de glatt lägger ansvaret för hela sitt musikbehov på ett centraliserat betalarkiv och genast kastar alla sina mp3:or i papperskorgen.
Den som är kritisk mot Spotify markerar däremot sin position som en person med en sådan avancerad musiksmak och ett sådant passionerat intresse för musik att smidig streaming av Kent och Depeche Mode absolut inte förmår imponera. Genom att kalla Spotify’s utbud för “magert” och presentera en lista av musik som inte fanns där men som man minsann kan hitta på torrentsajter om man är teknisk nog, kan man raskt definiera sin egen musiksmak som avancerad. Att överlåta musikurvalet på en tredje part som dessutom är ett företag skulle ju också svårt nedsmutsa den varsamt uppbyggda identiteten som musik-conniosseur, och dessutom ogiltigförklara eller åtminstående drastiskt sänka vikten av kunskaper om var häftig musik finns och medlemskap på “rätt” torrentsajter. Det skulle faktiskt vara som att bränna upp sin terabyte-disk med musik och börja lyssna på NRJ.
Jaja, jag överdriver. Men vad sägs om lite “både och” även i debatten för och emot Spotify, inte bara i den om streaming vs lokala filer? Jag håller med om att en del personer går lite väl långt i sina spådomar om ett totalt skifte till streamad musik, men det är ju ändå ingen som hävdar att Spotify på ett ögonblick skulle ersätta lokala/nedladdade filer för alla människor.
Däremot finns det en intressant rörelse där fler och fler resurser flyttar ut i “molnet” och blir tillgängliga genom en URL snarare än att en fil skickas runt. Det i sig är en trend som inte bara pekar mot centraliserade arkiv, utan också mot utveckling i linje med bloggvärlden där länkar till texter utgör livsnerven. Där vem som helst med webbspace kan göra en resurs tillgänglig för världen genom att ge den en “permalänk”.
Den förtjusning Spoitfy väckt hos många handlar om att man ser att ett beteende som man haft länge kring andra typer av material på nätet, dvs att kasta iväg en länk och veta att materialet finns där ute att ta del av oberoende av om min dator står på eller om en fil långsamt hunnit laddas över, nu börjar fungera även för “tyngre” medieresurser som musik. Sen har det på grund av den låga tillgången på konton till Spotify under beta-testet blivit rätt odrägligt när folk förtjust kastar runt låtlänkar som inte alla kan lyssna på. Lite som när folk länkar till tidningsartiklar bakom pay-wall, fast med lite förnöjsamhet över att just jag som skickar minsann har access till magin. Invite-bristen HAR skapat en stämning av hype och status kring att ha tillgång, som jag själv varit lite trött på rätt länge även om jag haft ett konto.
Men kan vi snacka om den här utvecklingen, om skiften och glidningar i musikkonsumtion, om olika gränssnitt och teknologier, om “både och”, utan att basha varandras musiklyssnande och identeter, please?
