Feltänk i genusdebatten - funderingar kring argument, anekdoter och medveten elakhet
Via den uppkomna debatten kring genus i webbvärlden surfar jag på Silverbakks bloggpost om IBM, och en personlig uppföljning från en IBM-anställd, Mikael Haglund.
Mikales bloggpost med påföljande diskussion med Fredrik är ett klockrent exempel på ett feltänk kring debatt och argument som jag upplever att många personer faller för idag. Det handlar om en smått gammalvetenskaplig idé kring teser, antiteser och bevis för ett argument. Idén är att om du påstår något, och jag hittar ett motexempel, så har jag bevisat att din “tes” inte håller. Den är därmed falsifierad, stendöd som argument och vi kan sluta prata om den.
Många genusdebatter ser ut såhär, någon påstår nånting generellt kring män eller kvinnor, och så kommer någon med ett “men jag har alltid haft kvinnliga chefer” eller “min syster tjänar mer än sin man” och verkar med detta anse att de motbevisat “tesen” att kvinnor lönediskrimineras eller att glastaket finns.
Problemet är att när det kommer till statistik och vetenskap kring människor och samhälle så är ingen fråga så svart-vit. Självklart finns det alltid motexempel, men att tro att dessa motbevisar alla former av mönster eller strukturer är ett tankefel. Den som försöker visa på en struktur med hjälp av “anekdotisk bevisförning”, som är djupt föraktat av personer som tror på ett klassiskt falsifierings-tänk, har inte som mål att bevisa att det i alla tänkbara fall går till på ett visst sätt. Det är därför poänglöst att försöka hävda att man falsifierat resonemanget med sitt enskilda motexempel.
Resonemang kring normer och strukturer handlar om att visa på att något sker tillräckligt ofta för att bilda ett mönster - ett mönster som i sin tur påverkar systemet och individerna i det.
Det betyder inte att alla resonemang som pekar ut ett mönster eller en struktur någon tycker sig finna tillräckligt många instanser av är lika bra, eller beskriver verkligheten på ett sätt som ger något. Men att ogiltigförklara resonemangen på grundval av att de inte kan sägas gälla för varje identifierbart fall är inte hållbart.
Läs posten och kommentarerna nu om du inte har gjort det, och kom tillbaka hit sen. Alla får är inte svarta… « Kopplat och tän(k)t
Jag menar att Mikael Haglund har många bra argument kring IBM’s jämställdhetsarbete och det är bra med diskussion och ifrågasättande. Det känns också som att det finns ett missförstånd kring intention - Fredrik menar i den inledande bloggposten att IBM i praktiken diskriminerar kvinnor, medan Mikael verkar argumentera mot att de medvetet skulle göra det, genom att peka på företagets aktiva jämställdhetsarbete. Men på grund av försöken från Mikael att ogiltigförklara hela Fredriks argument baserat på att det inte finns heltäckande och allomfattande bevis för att IBM med vilje diskriminerar, blir hans argument på ett bredare plan ett ogiltigförklarande och osynliggörande av hela frågan och de kvinnor den berör. Om jag själv jobbat på IBM och kände mig felbehandlad skulle jag vara mycket tveksam att vända mig till Mikael, eftersom jag förstås inte skulle kunna ge de “icke-anekdotiska” bevis som krävdes för trovärdighet.
Min stilla åsikt är att själva upplevelsen av att vara diskriminerad är ett pärlband av anekdoter, som man till slut ser ett mönster i. När man gång på gång får höra liknande anekdoter från andra kvinnor. Att vakna som feminist är att sluta skylla allt på sig själv, lita till att anekdoterna inte är hallucinationer eller något som enkelt kan bortförklaras med att ingen ville nåt illa, att förstå att folk inte behöver mena illa utan bara följa logiken i ett patriarkalt system. Och att vi då har ett problem som måste åtgärdas, oavsett om ingen lekt Darth Vader och med andas-i-en-burk-röst sagt “Mowahhahaha nu ska jag minsan diskriminera dig lilla stumpan, och skriva in det i företagspolicyn också!”.
