Andie's Log

Reflections on 24 hour business camp and the site we built

I love crazy hack sessions. When things click, when you are a working with others to GET. THINGS. DONE. Where you cut corners, push forward, make great things come true and produce things you didn’t expect. This was the main reason I signed up for 24 hour business camp. I also wanted to stand on my own two programmer legs in a bite-size but still ambitious project.

I teamed up with brilliant designer Alexis from Winston Design. We bounced a few ideas back and forth, about making some existing dataset better, building on the different API lego blocks out there to add value to some social object. We ended up picking something simple and clean that we both felt the need for - a place where you could reach out to the Swedish web, social media, entrepreneurship and tech scene for good people. Everyone needs good people at times, and we have all learned that looking for them through out networks is usually the best way. So we post to jaiku, twitter or bloggy, or write a blogpost about it, and hope that our friends will have or make the match.

The vision for the website we built, http://hitta.brafolk.nu, was to use the simple and straight forward posting style of twitter, and the ecosystem of #hashtags that has grown there to categorize posts. By offering posts directly on our site, categorized by tags written directly in the post instead of in a special tag field, and aggregating posts in the microblogosphere with the tag #brafolk added to them, we could make a convenient one-stop rss shop for people looking for jobs or good people among those who understand the new web and appreciate that type of simplicity and categorization.

During the 24 hour business camp, we got the basic website working, with job-postings on our own site. The day after, I had the time to finish the #hashtag implementation on the site and create feeds for each tag. This makes it possible to subscribe to only posts with for example the tag #design. During this week I hope to have time for the final step - aggregating posts from the microblogs and possibly other ad websites with tag support like rubbt. If we can establish adding the hashtag #brafolk to all shout-outs like this one, hitta.brafolk.nu will become a convenient and connected resource for knowing what’s up with recruitment on the swedish scene.

If you like these visions and the implementation we have out there now, go vote for us in the 24 hour business camp poll for the unofficial winner of the event.

You may travel with Spotify, but only for 14 days.

I love how the Spotify team seems to have really considered all sorts of usage scenarios and come up with solutions that support them. The invite codes are re-sendable until used, you can log in from multiple computers without hassle (latest login trumphs the others), and now this location notification where they detect I’m in the UK rather than in Sweden as my profile says, and gives me this friendly notice:

Your current location does not match that set in your profile. You may travel with Spotify, but only for 14 days.

Legitimate use case, reasonable time allowance, friendly notification. Well done, Spotify.

Moving to London to move the future of music at RjDj

I’ll be moving to London to work on RjDj. It’s a weirdly wonderful iPhone application that makes generative music based on sensor data from the device. On the iPhone today - on more devices and exploring what music that reacts to your environment means in the future. This project is a cross-breed of music, mobile, pervasive and location based ideas that are all very close to my heart and to what I’ve been thinking and doing for the last few years. I’m very happy to join the rest of the team in London (and elsewhere, team members all over Europe).

I’m leaving for London on thursday, and looking forward to taking on the task of doing great things with RjDj.

Check out the RjDj website here, and download the app from the iTunes store (there’s a free version too) to experience something very different and wonderful in music.

Awards for Sanningen om Marika

I haven’t really posted about it properly, but the project I spent all my blood, sweat and tears as a producer and web developer on last year, The Truth About Marika, has added two new awards to the Emmy in the office. The project won a SIME Award for Best Online Entertainment with the following motivation from the jury:

“This is a rolemodel example of modern storytelling where the audience are co-producing the very story itself, setting a new standard for cross-plattform entertainment. A unique, groundbreaking concept creating a talk-of-the-town, combining broadcasted television with online and mobile engagement.”

The Truth About Marika also got an Association for International Broadcasting 2008 Media Excellence Award for Most Creative Specialist Genre with this jury motivation:

“Many television companies are looking for ways to capture viewer loyalty before, during and after a programme. With “based on a true story” marketing, The Truth About Marika saw its fan community overcome a series of complex trials in order to come face-to-face with “the mind-blowing truth”.”

I was reminded to post about it by this blogpost in Finnish by the company P co-founder Mike Pohjola. I’m very proud of our work!

Feltänk i genusdebatten - funderingar kring argument, anekdoter och medveten elakhet

Via den uppkomna debatten kring genus i webbvärlden surfar jag på Silverbakks bloggpost om IBM, och en personlig uppföljning från en IBM-anställd, Mikael Haglund.

Mikales bloggpost med påföljande diskussion med Fredrik är ett klockrent exempel på ett feltänk kring debatt och argument som jag upplever att många personer faller för idag. Det handlar om en smått gammalvetenskaplig idé kring teser, antiteser och bevis för ett argument. Idén är att om du påstår något, och jag hittar ett motexempel, så har jag bevisat att din “tes” inte håller. Den är därmed falsifierad, stendöd som argument och vi kan sluta prata om den.

Många genusdebatter ser ut såhär, någon påstår nånting generellt kring män eller kvinnor, och så kommer någon med ett “men jag har alltid haft kvinnliga chefer” eller “min syster tjänar mer än sin man” och verkar med detta anse att de motbevisat “tesen” att kvinnor lönediskrimineras eller att glastaket finns.

Problemet är att när det kommer till statistik och vetenskap kring människor och samhälle så är ingen fråga så svart-vit. Självklart finns det alltid motexempel, men att tro att dessa motbevisar alla former av mönster eller strukturer är ett tankefel. Den som försöker visa på en struktur med hjälp av “anekdotisk bevisförning”, som är djupt föraktat av personer som tror på ett klassiskt falsifierings-tänk, har inte som mål att bevisa att det i alla tänkbara fall går till på ett visst sätt. Det är därför poänglöst att försöka hävda att man falsifierat resonemanget med sitt enskilda motexempel.

Resonemang kring normer och strukturer handlar om att visa på att något sker tillräckligt ofta för att bilda ett mönster - ett mönster som i sin tur påverkar systemet och individerna i det.

Det betyder inte att alla resonemang som pekar ut ett mönster eller en struktur någon tycker sig finna tillräckligt många instanser av är lika bra, eller beskriver verkligheten på ett sätt som ger något. Men att ogiltigförklara resonemangen på grundval av att de inte kan sägas gälla för varje identifierbart fall är inte hållbart.

Läs posten och kommentarerna nu om du inte har gjort det, och kom tillbaka hit sen. Alla får är inte svarta… « Kopplat och tän(k)t

Jag menar att Mikael Haglund har många bra argument kring IBM’s jämställdhetsarbete och det är bra med diskussion och ifrågasättande. Det känns också som att det finns ett missförstånd kring intention - Fredrik menar i den inledande bloggposten att IBM i praktiken diskriminerar kvinnor, medan Mikael verkar argumentera mot att de medvetet skulle göra det, genom att peka på företagets aktiva jämställdhetsarbete. Men på grund av försöken från Mikael att ogiltigförklara hela Fredriks argument baserat på att det inte finns heltäckande och allomfattande bevis för att IBM med vilje diskriminerar, blir hans argument på ett bredare plan ett ogiltigförklarande och osynliggörande av hela frågan och de kvinnor den berör. Om jag själv jobbat på IBM och kände mig felbehandlad skulle jag vara mycket tveksam att vända mig till Mikael, eftersom jag förstås inte skulle kunna ge de “icke-anekdotiska” bevis som krävdes för trovärdighet.

Min stilla åsikt är att själva upplevelsen av att vara diskriminerad är ett pärlband av anekdoter, som man till slut ser ett mönster i. När man gång på gång får höra liknande anekdoter från andra kvinnor. Att vakna som feminist är att sluta skylla allt på sig själv, lita till att anekdoterna inte är hallucinationer eller något som enkelt kan bortförklaras med att ingen ville nåt illa, att förstå att folk inte behöver mena illa utan bara följa logiken i ett patriarkalt system. Och att vi då har ett problem som måste åtgärdas, oavsett om ingen lekt Darth Vader och med andas-i-en-burk-röst sagt “Mowahhahaha nu ska jag minsan diskriminera dig lilla stumpan, och skriva in det i företagspolicyn också!”.

Alla får är inte svarta… « Kopplat och tän(k)t

memory tree - wonderful weirdness you should check out

Memory Tree is (I think) an art project by 21st Century Museum of Contemporary Art, Kanazawa. The basic idea of the app is to store images with location data on a server, and let you access other people’s images stored on the location you’re at. But the implementation is weirdly wonderful - you have to “throw” your memory into the air at the place you want it stored, by flicking your iPhone away from your body. To see pictures from others, you have to “catch” them in the air by waving your iPhone like it was a butterfly net. If someone else posted a picture at your location, you catch it.

The instructions are not completely clear, and the UI doesn’t give you a lot of feedback or instructions as to what’s going on. The quick reference guide seems translated from japanese into something vaguely off-beat and not always clear. I feel that I’m missing some cultural dimension, some japanes phenomenon of catching and throwing memories that this is based on that would give me a pattern for understanding the app better, but that it doesn’t really matter. I still want to throw and catch photos. You should too, if you happen to have an iPhone. App is free too, get it here (iTunes Store link)

The strangest tourist attraction in Europe - Larp style visit to Soviet bunker

We offer: 2,5 HOURS of a PERFORMANCE-SURVIVAL DRAMA in a maze of a soviet bunker. You’ll watch TV shows and see shops of 1984, will be interrogated in a KGB office, have a chance to visit a medical room, learn the anthem of the USSR and get used to wearing a gas mask. Before the gate to freedom opens, you will be served an authentic soviet dinner out of the crockery of that time. Each participant will receive a special certificate and a unique gift from the Soviet era.

Soviet Bunker in Vilnius

24 hour business camp

I just signed up for the Ted Valentin initiative 24 hour business camp, where a bunch of entrepreneurs and/or programmers will lock themselves up for a day and create a website/service/business idea that they will launch when the time is up. I think this will be a lot of fun, and a great way to kick off a project. I haven’t decided on exactly which idea to work on, but will figure it out before the camp in January, and also learn some more python and webapp hacking so that I have the tools to build something nice in 24 hours. If I don’t build something on the Google App Engine, Wordpress will likely be my tool of choice.

The importance of iTunes for the iPhone success

Just a reflection on an aspect of why the iPhone is so successful that I don’t think is talked about enough: the iPhone is the first mobile phone that lives in symbiosis with your computer. All other mobile devices I’ve used have been disconnected from the rest of my digital life. They could be synced, but only if you really tried and could endure some of the horrible software for it. That the iPhone basically does not work without syncing and managing it through iTunes makes it an integrated part of my digital life - a smaller device that carries a subset of the content and functionality of my main work tool. Apple claims they’ve “re-invented the phone”, but that reinvention I’d say is more about the natural connection to the computer than the functionality of the device itself. The OS, interface and touch controls are fabulous, but just like with the iPod a lot of people don’t seem to understand the importance of connecting the mobile device with limited functionality to a full computer desktop environment where it can be managed and connected to the important data that lives there. This is what makes the iPod and the iPhone killer products - they are part of a small ecosystem of how you manage all parts of using it. And yes, I know this is not new knowledge, I just think it is not talked about or focused on enough in reviews and product comparisons and talk about iphone killers from other companies. A similar device is not enough - you have to make an iTunes killer as well.

Spotify är för töntar, riktiga musikälskare och trendiga pirater letar upp och laddar hem sin musik via bittorrent

Håhåjaja. Diskussionen om Spotify börjar bli lite bitsk. Jag läser följande undertoner i flera av kritikernas skepticism:

Den som gillar Spotify är en musiksmaksmässigt efterbliven person (eftersom musiken på Spotify kommer från skivbolag), tekniskt okunnig (kan man inte få sitt musikbehov tillgodosett genom att ladda hem torrents har man ju “problem”) och har en naiv och tindrande tro på företag som gör att de glatt lägger ansvaret för hela sitt musikbehov på ett centraliserat betalarkiv och genast kastar alla sina mp3:or i papperskorgen.

Den som är kritisk mot Spotify markerar däremot sin position som en person med en sådan avancerad musiksmak och ett sådant passionerat intresse för musik att smidig streaming av Kent och Depeche Mode absolut inte förmår imponera. Genom att kalla Spotify’s utbud för “magert” och presentera en lista av musik som inte fanns där men som man minsann kan hitta på torrentsajter om man är teknisk nog, kan man raskt definiera sin egen musiksmak som avancerad. Att överlåta musikurvalet på en tredje part som dessutom är ett företag skulle ju också svårt nedsmutsa den varsamt uppbyggda identiteten som musik-conniosseur, och dessutom ogiltigförklara eller åtminstående drastiskt sänka vikten av kunskaper om var häftig musik finns och medlemskap på “rätt” torrentsajter. Det skulle faktiskt vara som att bränna upp sin terabyte-disk med musik och börja lyssna på NRJ.

Jaja, jag överdriver. Men vad sägs om lite “både och” även i debatten för och emot Spotify, inte bara i den om streaming vs lokala filer? Jag håller med om att en del personer går lite väl långt i sina spådomar om ett totalt skifte till streamad musik, men det är ju ändå ingen som hävdar att Spotify på ett ögonblick skulle ersätta lokala/nedladdade filer för alla människor.

Däremot finns det en intressant rörelse där fler och fler resurser flyttar ut i “molnet” och blir tillgängliga genom en URL snarare än att en fil skickas runt. Det i sig är en trend som inte bara pekar mot centraliserade arkiv, utan också mot utveckling i linje med bloggvärlden där länkar till texter utgör livsnerven. Där vem som helst med webbspace kan göra en resurs tillgänglig för världen genom att ge den en “permalänk”.

Den förtjusning Spoitfy väckt hos många handlar om att man ser att ett beteende som man haft länge kring andra typer av material på nätet, dvs att kasta iväg en länk och veta att materialet finns där ute att ta del av oberoende av om min dator står på eller om en fil långsamt hunnit laddas över, nu börjar fungera även för “tyngre” medieresurser som musik. Sen har det på grund av den låga tillgången på konton till Spotify under beta-testet blivit rätt odrägligt när folk förtjust kastar runt låtlänkar som inte alla kan lyssna på. Lite som när folk länkar till tidningsartiklar bakom pay-wall, fast med lite förnöjsamhet över att just jag som skickar minsann har access till magin. Invite-bristen HAR skapat en stämning av hype och status kring att ha tillgång, som jag själv varit lite trött på rätt länge även om jag haft ett konto.

Men kan vi snacka om den här utvecklingen, om skiften och glidningar i musikkonsumtion, om olika gränssnitt och teknologier, om “både och”, utan att basha varandras musiklyssnande och identeter, please?

Tug boat diary

We finally left Frederikshavn efter four days of preparations and lying idle waiting for a confirmation of the Rotterdam connecting date from the shipping broker. We are heading for Skagen to bunker, which means loading up on fuel of which this boat takes a huge amount.

We are leaving port in Frederikshavn in the dark, about 9 oclock, and the night sea and dwindling lights of Frederikshavn are beautiful. The far away lights of other boats on the dark sea immediately remind me of the deep playa art at Burning Man - small unknown lights far away in the dark. I join Johan in the wheel house and watch all the screens and navigational equipment, and listen to ships calling for pilot on the radio.

Halfway to Skagen we have an engine failure, something with the fuel. There is a complete blackout on the ship, and we start slowly drifting. I stay in the wheel house to stay out of the way and out of trouble, and a few times the generators come back on and the engine makes rumbling noises, but it dies down soon again. When we’ve drifted a bit too close to a tanker vessel on anchor, we drop our own anchor and put up the red and green lanterns on each side of the boat.

The ship is dark. I try to get around a bit, all the passages are pitch black. I move down to the mess and my computer, and hear sea noises in the dark, and the nearby ship calling us on the radio wondering how long before we can start our engines. No sound of Johan or Arthur or Nikolaj, I guess they are in the engine room trying to fix things.

I wonder if they will get it working, or if we’ll need to be towed ouselves, quite a fate for a tug boat. Johans seems irritated but still calm, doing what needs to be done. Even if he is a complete renegade that plans everything a little too late, when shit happens I trust him to get us out of it. He’s the welding, towing, cutting, fixing, radio talking marine mad max super captain, and I love being on this boat.

…

Lights are back on, and we pull up the anchor and speed towards Skagen. No further mishaps, we just have to wait for a big ship to leave the harbor before we can slowly get ourselves in there. We tie up the boat and the pilot on duty comes on board to chat a bit. When he left Johan tells me this guy fell completely in love with machinist Della last time Frigga was here. Ship gossip, lovely. =)

Turns out the engine trouble was because the wrong fuel valve was open. The engine was repaired in Frederikshavn, and the latvian engineers on board hadn’t gotten things right. The pumps that were supposed to fill the “day tank” of fuel used for running the engine were just pumping fuel around the tubes, not into the day tank. After half an hour of figuring this out, engine and electricity came back, and we could go on to Skagen. All is well, but Johan is not so happy with his crew. This stuff gets really dangerous if you are towing some big vessel, since it can basically cut you in half if you don’t have the engine power to control it or get out of the way. Towed vessels don’t just stop once you get them going.

Learning more and more about how stuff works on board, like radio channels, navigation and engine operation. There are so many gadgets on this ship, and I’m impressed anyone can remember how they all work. On the other hand, these people wouldn’t be able to do the computer wizadry I do if you put a gun to their head. I also get to solve a lot of basic networking issues and Windows XP issues along the way here, always some computer making a fuss.